Idag var barnen ute och cyklade en sväng som vanligt. Efter ett tag hör jag Jennifer ropa att Rasmus har ramlat av cykeln och slagit sig. När jag kommer ner står båda barnen i dörröppningen, Rasmus hänger i armarna på Jennifer och piper. Jennifer ser mer än måttligt bekymrad ut och håller armarna runt midjan på Rasmus. Efter lite undersökning hittar jag ett pyttelitet skrapsår på knät. När jag går för att hämta plåster tröstar Jennifer Rasmus och säger: "Det går bra, jeg håller deg så ikke du skall ramle" Efter en puss och ett nytt plåster, haltar Rasmus iväg med stöd av sin syster och jag kan äntligen brista ut i gapskratt över denna söta men något tragiska syn. Tänk att ett nästan inte synbart skrapsår kan orsaka så mycket smärta och omtanke.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar